Jag tvingade mig själv till skolan idag. Jag visste vad som skulle hända, jag visste att jag inte skulle klara av det. Jag möttes av en ovanligt tystlåten klass, och "rummet" bredvid. Rummet som var tillägnat till dig..
Jag satte mig ner. Tom i blicken, tom på känslor. Ingen glädje, ingen sorg. Snart.. Snart skulle den tunna tråden brista och jag skulle falla i bitar. Det handlade inte om år, eller dagar, det handlade om minuter och sekunder. Det ekade i mitt huvud, tårarna var på väg att börja rinna. "Inte här, inte nu"- var min enda tanke. Jag skyndade mig ut ur klassrummet, bort från skolan, med tårarna rinnandes längs med kinderna.. 

Det har gått 1 år, och jag kan fortfarande inte hindra tårarna från att rinna. Jag trodde jag var stark, åtminstone starkare. En "vacker" dag kommer jag att acceptera vad som hänt. Den dagen kommer tårarna av sorg förvandlas till tårar av glädje. När jag tänker på dig, kommer jag att minnas allt vi har upplevt tillsammans. Alla gånger du trott på mig när alla andra vänt mig ryggen. När du, med hjälp av en kram, fått mitt humör att vända från botten till toppen. Jag är så glad jag att fick chansen att lära känna dig, och jag hoppas att du har det bra, vart du än är. 

Jag hoppas vi ses igen, vännen. Du är saknad! ♥